Förbundet Rörelsehindrade
FÖR:s logga
Startsidan
Vårt mål
Info
Om FÖR
Blanketter
Styrelse
Medlem
Länkar
Kontakt

Info




Innehåll

Uttalande antaget vid Förbundet Rörelsehindrades, Landsmöte i Stockholm den 7 maj 2010.

Uttalande från landsmötet den 7 maj 2010

Det är med stor otålighet vi ser tillbaka på verksamhetsåret 2009. Vi saknar fortfarande en lag som dömer ut bristande tillgänglighet som diskriminering. Regeringen gör sig här oåtkomlig och låter tystnadens kultur råda. Överlag ser vi en tendens att den politiska retoriken alltmer fjärmar sig från den konkret förda politiken. Kostnadsöverväganden och byråkratisk myndighetsutövning tillåts dominera över politiska mål och intentioner.

Vi hävdar att en diskrimineringslagstiftning mot bristande tillgänglighet med kännbara sanktioner omedelbart kan genomföras.

Vi hävdar att den personliga assistansen är kostnadseffektiv.

Vi hävdar att den kommande funktionshinderpolitiska strategin måste utformas utifrån vår erfarenhet och medverkan.

För ytterligare information kontakta
förbundsordförande Lars Hagström, tfn 046 211 81 80
e-mail: lars.hagstrom1@comhem.se

FÖRBUNDET RÖRELSEHINDRADE INBJUDER TILL SEMINARIUM

Om behovsbedömningar
En fråga om makten över ditt eget liv

Inbjudan till seminarium 7 maj 2010

TID: Fredag den 7 maj 2010, klockan 13.30 - 16.00
PLATS: ABF huset, Sveavägen 41, Sandlersalen, Stockholm

Många av oss upprörs över den ingående granskning som vi kommer att utsättas för enligt det förslag till behovsbedömningsinstrument (personlig assistans) som Socialstyrelsen och Försäkringskassan tagit fram på regeringens uppdrag. Förbundet Rörelsehindrade ser att detta bara är ett exempel på hur kartläggningen av våra liv och våra behov blivit mer påträngande och respektlös. Vi anser att denna utveckling ställer viktiga principiella integritetsfrågor på sin spets som bör granskas, ifrågasättas samt leda till politiska ställningstaganden grundad på rätten till självbestämmande över det egna livet.

Seminariets syfte är att väcka en debatt om detta. Behövs behovsbedömningar överhuvudtaget inom alla de områden de idag förekommer? Vad är det rimligt att myndigheten avgör? Och vad ska den enskilde själv ges rätt att bestämma om sina egna behov? Idag ges nästan inget utrymme för den enskilde att själv bestämma detta. Många av oss kan vittna om att bli kränkt när våra behov av insatser granskas, bedöms och många gånger ifrågasätts. Dessa och andra frågor, som vi vill diskutera på seminariet, berör respekten för den personliga integriteten, mänskliga rättigheter och individens rätt att forma sitt eget liv.

Frågan har också aktualitet mot bakgrund av att Sverige ratificerat Förenta Nationernas konvention om rättigheter för människor med funktionsnedsättning. Vi kommer här att få hjälp av Kicki Nordström, Synskadades Riksförbund att bland annat reda ut vad den säger och vilka skyldigheter Sverige åtagit sig att uppfylla genom att ratificera konventionen.

Till seminariet har vi inbjudit medverkande från politiker och ansvariga myndigheter. Vi har hittills fått positivt svar från Maria Lundqvist Brömster, Folkpartiet, Lars U Granberg, Socialdemokraterna, Magnus Johansson, Miljöpartiet och Gunnel Wallin, Centerpartiet. Från myndighetssfären kommer Peter Brusén från Socialstyrelsen.

ANMÄLAN:
Senast fredag den 30 april 2010 och helst via e-post till lars.hagstrom1@comhem.se
Ingen deltagaravgift.

Med vänlig hälsning
Förbundet Rörelsehindrade
Lars Hagström, ordförande

Infoblad Maj 2010

Den 7 maj hade FöR sitt Landsmöte och seminarium: Behovsbedömningar - En fråga om makt över ditt liv. Här följer en rapport från båda dessa evenemang.

Infoblad Maj 2010

Landsmötet

I sitt inledningsanförande konstaterade Lars Hagström att villkoren för människor med funktionsnedsättningar inte har någon plats av betydelse på den politiska agendan. Den nationella handlingsplanen som nu är inne på sitt sista år är ett misslyckande, som regeringen dock inte vill kännas vid. Istället talar man om fortsatta framsteg.

Det är fortfarande tillåtet att stänga människor med funktionsnedsättningar ute på grund av bristande tillgänglighet. Hans Ytterbergs utredningen ett halvt år på departementet och samlar damm. Varför, frågar man sig, har den inte offentliggjorts? Det mest närliggande svaret är förmodligen att han kom fram till slutsatsen att bristande tillgänglighet kan införas som grund för diskriminering i diskrimineringslagen. Men det vill tydligen inte regeringen, därför väljer regeringen att låta tystnaden råda. Något strutslikt kan tyckas. Och tyst är det också från oppositionen.

Vidare är arbetslösheten bland personer med rörelsehinder är mer än 50%. De ekonomiskt mest utsatta och fattiga finns bland människor med funktionsnedsättningar.

Rätten till personlig assistans - Sveriges stolthet - utsätts för byråkratisk rättrådighet i den grad att kontakten med dess mål och intentioner förloras. Numera verkar det vara viktigare att myndigheterna håller reda på, räknat i minuter och sekunder, hur länge vi sitter på toaletten än hur vi ska uppnå jämlika levnadsvillkor och ges förutsättningar att leva som andra. Det politiska etablissemanget beklagar, men står handfallet och passivt avvaktande inför vad som håller på att ske med assistansreformen.

Två uttalanden behandlades av Landsmötet.
Ett av de antogs som sådant och skickades till regering, opposition, partikanslier och riksdagsgrupperna samt till massmedia. Bifogas.

Det andra som tog upp regeringens utvärdering av den nationella handlingsplanen för handikappolitiken som var längre och mer utformat som ett debattinlägg gavs styrelsen fria händer att hantera spridningen av. För att ge det större tyngd har vi erbjudit FöR närliggande organisationerna att tillsammans med oss stå som undertecknare.

Ett verksamhetsprogram för 2010 antogs.
I utvärderingen av den nationella planen anger regeringen som en uppgift att under året att ta fram en strategi för handikappolitiken för åren 2011 - 16. Frågan berör även oppositionen. En viktig uppgift för FöR, som togs upp i verksamhetsprogrammet, är här att påverka regeringens strategi så att den utgår från ett tydligt medborgarperspektiv och innehåller konkreta reformförslag.

Två viktiga och stora frågor som kommer att stå i centrum för detta arbete är: För det första att bristande tillgänglighet ska betraktas som diskriminering och införas i diskrimineringslagen. Den kampen måste vi vinna. För det andra ska vi bekämpa den kränkande och diskriminerande myndighetsutövning vi ständigt utsätts för att få våra behov tillgodosedda. Ett redskap i den kampen är FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar för att ges rätt till nödvändiga stödinsatser. Vi ska här väcka en debatt i syfte att skapa politiskt insikt om behovet av reformer som begränsar samhällets makt att bestämma över våra liv och som jämställer våra villkor med övriga medborgare; reformer som tar utgångspunkt i individens rätt till självbestämmande, valfrihet och respekten för den personliga integriteten.

Under året kommer vi att försöka starta en tankesmedja som synliggör villkoren för människor med funktionsnedsättningar utifrån ett medborgarskapsperspektiv. Första steget är att vi hos Allmänna Arvsfonden ska ansöka om medel till en förprojektering. Vi ska också arbeta för att involvera fler medlemmar i FöRs arbete.

En svårighet för oss är att nå ut. Här har våra seminarier varit viktiga. Vi ska fortsätta och utveckla dessa.

FöRs styrelse 2010
Ordförande: Lars Hagström, Lund
Ledamöter:
Vilhelm Ekensteen, Lund - Vald på två
Britt Jakobsson, Umeå - Vald på två
Karin Westlund, Stockholm
Lars Lundström, Sätila
Roland Håkansson, Järna
Suzanne Elmqvist, Sollentuna - Vald på två


Sammanfattningsvis var det ett givande Landsmöte, där vi tillsammans konstaterade att den viktiga skärningspunkten idag i Sverige är medborgarskapsperspektivet; att konkretisera det inom alla samhällsområden.

Behovsbedömningar - En fråga om makt över ditt liv.

I panelen satt Maria Lundqvist Brömster, Folkpartiet, Inger Strömbom, Kristdemokraterna och Gunnel Wallin, Centerpartiet. Från myndighetssfären Peter Brusén, Socialstyrelsen. Lars U Granberg, Socialdemokraterna och Magnus Johansson, Miljöpartiet hade accepterat inbjudan, men kunde inte komma. Lars Hagström representerade FöR i panelen. Särskilt inbjuden gäst var Kicki Nordström, Synskadades Riksförbund med uppgift att bland annat reda ut vad FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning säger om vår rätt att avgöra våra egna behov och vilka skyldigheter Sverige åtagit sig att uppfylla genom att ratificera konventionen. Birgitta Andersson var moderator.

Huvudfrågan som debatten kom att kretsa kring var konflikten mellan vår rätt att själva bedöma våra egna behov och samhällets accepterande av denna rätt; både ideologiskt politiskt och i den praktiska myndighetsutövningen.

En närliggande och aktuell fråga var här naturligtvis det behovsbedömningsinstrument inom personlig assistans som Socialstyrelsen nu har regeringens uppdrag att ta fram. Ett första försök att ta fram ett sådant instrument har misslyckats då man hade som ambition att i rättvisans och objektivitetens namn samla in så mycket information som möjligt om den presumtive sökanden levnadsvillkor. Resultatet blev ett omfattande frågeformulär där den enskilde i minsta detalj skulle komma att utsättas granskning och vändes ut och in på. Ja, förvandlas till ett undersökningsobjekt som sattes under mikroskopet.

I debatten lyftes den viktiga principiella frågan om gränsen mellan vad som är legitima myndighetsbeslut och vad som är våra demokratiska- och mänskliga rättigheter att själva avgöra.

Trots att vi under årtionden utsatts för behovsbedömningar som både är godtyckliga och helt saknar relevans kändes diskussionen ny. Ändå är detta naturligtvis en gammal diskussion som påpekades av deltagarna. Sedan lång tid tillbaka har handikapprörelsen protesterat mot att vi utsätts för behovsbedömningar och krav på intyg, som ibland drivs så långt att det upplevs som byråkratisk terror. Det som är nytt med den debatt som nu förs är förankringen och stödet i begrepp som mänskliga rättigheter och medborgarskap. Med andra ord finns det en ny ideologisk och politisk tyngd i debatten - eller borde i alla fall göra det - tack vare bland annat tillkomsten av FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Kicki Nordström gjorde en genomgång av konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning där hon särskilt uppmärksammade de delar i konventionen som behandlar vår rätt att själva bestämma över våra behov och vilka konsekvenser detta medför för länder som liksom Sverige har ratificerat den. Betydelsefullt för debatten om behovsbedömningar är att Sverige, som konventionsstat, har erkänt rätten till individuellt självbestämmande och oberoende för personer med funktionsnedsättning. Till de rättigheter Sverige erkänt hör också friheten att göra egna val, rätten att aktivt medverka i beslutsfattande om riktlinjer och program, däribland sådana som direkt berör dem.

För att säkra konventionens efterlevnad ska varje land tillskapa en oberoende institution med uppgiften att främja och skydda genomförandet av konventionen. Vidare har den enskilde möjlighet att klaga till en övervakningskommitté inom FN om han eller hon anser att hans eller hennes rättigheter är kränkta. Ännu har dessa bevakningsinstrument inte prövats i praktiken. Kicki framhöll vikten av att konventionen tas på allvar och används i det intressepolitiska arbetet ? inte minst när det gäller den praktiska övervakningen av konventionens efterlevnad.

Behovsbedömningar eller inte? Vad ledde diskussionen fram till? Peter Brusén framförde att han ser att det finns ett behov av enhetliga riktlinjer för myndigheterna vid behovsbedömningar. Som skäl anförde han rättssäkerheten i bedömningarna och betydelsen av att behoven som människor med funktionshinder behöver samhällets stöd för att tillgodose görs kända och därmed kan ligga till grund för politiska beslut.

Bland de deltagande, de flesta med egen erfarenhet av att behöva underkasta sig behovsbedömningar, var samstämmigheten stor om att behovsbedömningarna måste begränsas och göras med respekt för den enskildes självbestämmande och personliga integritet. Detta underströks också av medverkande politiker.

Målet är fullt medborgarskap. Innan dess kan samhället hantera vår rätt att själva formulera och efterfråga det behov av stöd vi behöver som det vill. Därtill är synen på oss som föremål för samhällets insatser ännu dominerande liksom det politiska samhället behov att spegla sig i sin egen välvilja, sin egen godhet. Vi måste bryta oss ur tacksamhetens fångenskap och kräva våra mänskliga rättigheter.

Lund den 16 maj 2010
FöRs styrelse, gm
Lars Hagström, ordförande

ÖPPET BREV TILL REGERINGEN

Avskaffa diskrimineringen och brist på tillgänglighet!

Öppet brev till regeringen

När diskrimineringslagen som trädde i kraft den 1 januari 2009 antogs av Riksdagen fanns inte bristande tillgänglighet med som en av diskrimineringsgrunderna. Integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Saboni uttalade då att det krävdes bättre underlag för att ta med detta i en samlad lagstiftning om diskriminering. Arbetet med utredningen skulle gå skyndsamt.

Sedan några månader tillbaka är den klar, men av anledningar som vi bara kan spekulera om hålls den hemlig. En inte alltför vågad gissning är att innehållet inte faller Regeringen i smaken, därför att utredaren föreslår att bristande tillgänglighet mycket väl kan ingå i en samlad diskrimineringslag. Hemlighetsmakeri skapar lätt konspiratoriska tankar. Sådana fasoner är inte passande för ett demokratiskt samhälle som hyllar offentlighetsprincipen.

Vi kräver att regeringen lyfter på förlåten. En lag om diskriminering som inte klassar bristande tillgänglighet som diskriminering är bara tomma ord och värdelös retorik för människor med funktionsnedsättningar. Sverige har ratificerat Förenta Nationernas konvention om rättigheter för människor med funktionsnedsättningar. Detta innebär att man som nation har för avsikt att följa konventionen.

Vad är problemet? Inser inte Regeringen att det är en mänsklig rättighet att komma in i mataffären och där ta del av utbudet, komma in i skolan, på arbetsplatsen där jag söker jobb, komma in på teatern och biografen, på bussen samt ta del av TV och internetmedia? Ja överallt där vi som medborgare stoppas av onödiga hinder och barrikader. Eller hemska tanke! Sätter regeringen ett ekonomiskt pris på vad mänskliga rättigheter får kosta när det är fråga om att skapa ett tillgängligt samhälle?

Vi kräver svar!

DHR - Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder - Maria Johansson, Ordförande
Förbundet Rörelsehindrade, FöR - Lars Hagström, Ordförande
Föreningen Blödarsjuka i Sverige - Daniel Arnberg, Ordförande
Handikappförbundens Samarbetsorganisation, HSO - Ingrid Burman, Ordförande
Hörselskadades Riksförbund (HRF) - Jan-Peter Strömgren, Ordförande
Intressegruppen för Assistansberättigad, IfA - Vilhelm Ekensteen, Ordförande
Marschen för tillgänglighet - Hans Filipsson, språkrör
Neurologiskt Handikappades Riksförbund, NHR - Kathleen Bengtsson Hayward, Ordförande
Personskadeförbundet, RTP - Pelle Kölhed, Ordförande
Riksförbundet Cystisk Fibros (RfCF) - Lars U Granberg, Ordförande
Stil, Stiftarna av Independent Living i Sverige - Sture Jonasson, Ordförande
Synskadades Riksförbund - Tiina Nummi Södergren. Ordförande
Sveriges Dövas Riksförbund, SDR - Ragnar Veer, Ordförande
Unga Synskadade - Victoria Öjefors. Ordförande

Kontaktperson: Lars Hagström

EN NYÅRSHÄLSNING och NYÅRSKRÖNIKA

som också är lite av en decenniekrönika.

Nyårskrönika 2010

Snart är det år 2010. Ett jämt och symmetriskt årtal, som med hjälp av lite talmystik kanske utvecklar sig till ett decennium vi minns som början på den tid då de goda krafterna tog sig samman och hittade en gemensam nämnare för en bättre värld. En särskild nyårshälsning vill jag därför skicka till alla ungdomar som i demokratins namn och som ett tecken på denna förhoppning under Köpenhamnskonferensen bakbundna av den Danska polisen och lymmellagen och huttrande i kylan kämpat för vår jords överlevnad.

Att det ska vara så svårt att göra det som behöver göras när man vet vad som måste göras!

År 2010 är det märkesår då den nationella handlingsplanen för handikappolitiken skulle vara i hamn. Så blev det dock inte, utan den befinner sig fortfarande ute på öppet hav tillsynes utan kapten och styrman. Ett av de tydligare målen var att enkelt avhjälpta hinder, den första etappen av att tillgängliggöra samhället, skulle vara uppnått. Boverket och SKL åker nu i sista minuten runt och informerar om en lag som kom till för 10 år sedan.

Det har nu gått 16 år sedan assistansreformen blev verklighet. Borde vi inte efter alla dessa år - alla de av oss som behöver personlig assistans för att kunna leva ett normalt liv - vara trygga i förvissningen att denna rättighet nu är garanterad! Men så länge vi fortfarande ses som en negativ post i samhällets bokslut sitter ingen säker. Så även om vi i den politiska retoriken kallas medborgare eller inte gäller det att hålla modet uppe och hjärnan skärpt för annars är någon med rödpennan där och tycker att nu får det vara nog med valfrihet och självbestämmande. En ansvarig politiker måste ju tänka på skattebetalarna.

Eller är det så att våra politiker kalkylerar fel? Kanske vill svenska folket istället för några extra hundralappar i plånboken ha ett välfärdssamhälle, som är rättvist och som finns där när vi behöver det? Jag vill gärna tro det. Ungdomarna som satt bakbundna och frös på Köpenhamns gator säger mig att jag har rätt. Och kära vänner det finns pengar. Ekonomin är god. För vilken annan slutsats kan man annars dra av det faktum att svenska folket 2009 köpt julklappar för nästan 50 miljarder (!!) kronor.

Vi står nu inför ett nytt decennium. Vad kommer att hända? Spekulationer och förutsägelser brukar av erfarenheter vara svåra att göra. Ett vet jag dock att vår kamp kommer att handla om mänskliga rättigheter, självbestämmande och det vi ser som ett värdigt liv. Med andra ord är det samma gamla stora och livsavgörande frågor som alltid fast med nya och förändrade förutsättningar och villkor.

Vi har framgångar att förvalta och utveckla såsom rätten till personlig assistans - den reform som givit ord och praktisk verklighet åt begrepp som valfrihet och självbestämmande.

FNs konvention om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning finns nu på den politiska arenan som en positiv kraft att använda och göra konkret politik av. Till sist vill jag gärna våga sätta en slant på att vi under 2010 äntligen har en lag som fastställer att bristande tillgänglighet är diskriminering. Annars ska dem få se på ............... kampvilja! För 2010 är det val.

OCH SÅ EN PÅMINNELSE OM MEDLEMSAVGIFTEN FÖR 2010

Medlemsavgiften för 2010 är oförändrad, 200 kr för ett år eller ett frivilligt högre belopp. När du betalar glöm inte att ange medlemskategori ("anser dig ha ett rörelsehinder" eller är solidaritetsmedlem) och aktuell e-post adress. Senast efter aprils utgång ska medlemsavgiften enligt vår stadga vara inbetald. Men varför vänta så länge. FöRs postgironummer är: 17 90 25 -2

GOTT NYTT ÅR och DECENNIUM

önskar styrelsen alla medlemmar genom
Lars Hagström, ordförande

INFORMATIONSBLAD - November 2009

Infoblad oktober 2009

Den 16 oktober hade FöR sitt Landsmöte och seminariet:
TILLGÄNGLIGHET - EN MÄNSKLIG RÄTTIGHET.

LANDSMÖTET var det 9:e i ordningen under vår korta historia. Vi ska inte trötta er med en massa formalia - som naturligtvis är viktiga frågor på ett Landsmöte - utan koncentrera oss på diskussionen om verksamhetsprogrammet och det beslut den utmynnade i. Och självklart valet av styrelse,

VERKSAMHETSPROGRAMMET omfattar åren 2009 och 2010. FöR har en fast värderingsgrund som allt vi gör utgår från. Det handlar om att vi ska uppnå full delaktighet och jämlikhet. Det handlar om ett demokratiskt samhälle som möjliggör och ger oss de förutsättningar som krävs för att vi ska kunna ha makt över den egna tillvaron och rätt till goda levnadsvillkor i jämlikhet med andra. Det handlar om att alla ska kunna leva och röra sig fritt utan att begränsas av funktionshinder. Den är enkel, självklar och ett måste för ett civiliserat och humant samhälle.

De aktiviteter vi ska satsa på är att föra ut debatten om våra grundvärderingar, att koppla dem till dagsaktuella frågor, att påverka politiker och den allmänna opinionen.

2010 blir ett händelserikt år.

Vi ska kritiskt bevaka Statskontorets utvärdering av arbetet med den nationella handlingsplanen. Det blir en viktig uppgift för oss att följa upp FN-konventionen om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Av intresse är särskilt frågan om hur övervakningen att konventionen efterlevs kommer att lösas. Men också vilka konsekvenser den får inom olika politikerområden.

En proposition med anledning av LSS-kommitténs slutbetänkande kommer snart att hamna på Riksdagens bord. Rätt till personlig assistans har givit verklighet åt begrepp som valfrihet, självbestämmande och integritet. Försämringar av denna rätt vore ett moraliskt förfall och ett politiskt svek som vi aldrig kan acceptera. Styrelsen fick här i uppgift att överväga möjligheten att anordna ett seminarium om denna fråga

FöRs seminarieverksamheten har visat sig vara ett bra sätt att föra dialog med politiker och med handikapprörelsen. Andra förslag till tema för seminarierna diskuterades. Ett förslag var att vi skulle sätta fokus på vad som händer med de som blir utslagna från försäkringskassan med hänsyn till nya regler för sjukskrivning. Ett seminarium om utslagningen från arbetsmarknaden diskuterades också. Och att vi då särskilt skulle uppmärksamma dem av oss som hänvisas till livslång förtidspension och därmed att hela livet tvingas leva på existensminimum.

I slutet av 2009 lämnar Hans Ytterberg sin rapport med förslag om hur underlåtenhet att vidta åtgärder mot bristande tillgänglighet för personer med funktionshinder ska kunna regleras som en form av diskriminering. Den rapporten blir viktig att reagera på.

En ansökan till Arvsfonden diskuterades. Vi vill skapa en tankesmedja som synliggör villkoren för människor med funktionsnedsättningar utifrån ett medborgarskapsperspektiv. Ett viktigt syfte med en tankesmedja är att den samhällspolitiska debatten som bland annat förs i media idag saknar reell anknytning till villkoren för människor med funktionsnedsättningar. Debatter inom forumet ska kompensera denna brist genom att ge ett brett spektra av ämnen som rör villkoren för oss som lever med funktionsnedsättningar.

Frågan om Info-bladets utformning diskuterades. Enighet rådde om att info-bladet är viktigt men att informationen skulle vara kortfattad och komma oftare än hittills.

För att lyckas med allt detta måste vi involvera och engagera våra medlemmar bättre än tidigare. Detta är FöRs styrelse som fick Landsmötets förtroende.

Ordförande:
Lars Hagström, Lund - Omval 2 år

Ledamöter:
Vilhelm Ekensteen, Lund
Britt Jakobsson, Umeå
Suzanne Elmqvist, Stockholm - Nyval 2 år
Karin Westlund, Stockholm - Omval 2 år
Lars Lundström, Sätila - Omval 2 år
Roland Håkansson, Stockholm - Nyval 2 år

Inga Leffler Gelotte som var ledamot i den gamla styrelse avled den 3 januari 2009. Wenche Wilumsen lämnade uppdraget som styrelseledamot.

Referat från Förbundet Rörelsehindrades seminarium,

TILLGÄNGLIGHET - EN MÄNSKLIG RÄTTIGHET, den 16 oktober 2009.

Hans Ytterberg var särskilt inbjuden till seminariet. I september 2008 fick han i uppdrag av Integrations- och jämställdhetsdepartementet att lämna förslag om hur underlåtenhet att vidta åtgärder mot bristande tillgänglighet för personer med funktionshinder skulle kunna regleras som en form av diskriminering.

Bakgrunden till uppdraget var att Regeringen i propositionen "Ett starkare skydd mot diskriminering" inte tagit med bristande tillgänglighet som grund för diskriminering. Detta gjorde man i strid både mot Diskrimineringskommitténs förslag och mot en enig handikapprörelses sedan längre framförda krav. Som svar på kritiken att bristande tillgänglighet inte omfattas av regeringens förslag uttalade integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni att "Tillgänglighet är viktigt - det handlar om mänskliga rättigheter och allas möjligheter till delaktighet. Kvarvarande frågor som rör tillgänglighet måste därför klargöras så att vi kan gå vidare med frågan" En utredning tillsattes med Hans Ytterberg som utredare. Innan årsskiftet förväntas utredningen vara klar.

Inbjudna politiker som kunde medverka var Maria Lundqvist-Brömster (FP), Lars Granberg (S) och Elina Linna (V). Tillsammans var vi cirka 20 personer som mött upp på seminariet.
Det blev ett intressant och givande seminarium. Detta tycker jag att man kan säga trots att Hans Ytterberg var förhindrad att delge oss sina förslag innan han överlämnat rapporten till sin uppdragsgivare Integrations- och jämställdhetsdepartementet. Jag och flera med mig drog nog ändå slutsatsen att hans förslag kommer att utmynna i ett ställningstagande att det är möjligt att i den lag om diskriminering som gäller sedan den 1 januari 2009 ta in bristande tillgänglighet som grund för diskriminering. Vi får avvakta och se. Och behålla kampberedskapen.

Vad fick vi då veta?

Om bristande tillgänglighet införs i diskrimineringslagen som grund för diskriminering så kommer det att gälla de diskrimineringsförbud som finns upptagna i lagen. Det betyder t ex att en otillgänglig gatumiljö inte täcks av lagen.

Bland de i lagen upptagna diskrimineringsförbuden är tillgång till varor, tjänster och bostäder av avgörande stor betydelse när det gäller tillgänglighet. Det är här som diskussionen om skälighetsbedömning och kostnader kommer in. Och det är också här som de bromsade krafterna tror sig finna argument mot ett lagförslag.

Hans Ytterberg framhöll att någon form av skälighetsbedömning måste finnas i en kommande lagstiftning. Med skälighetsbedömning menas att en åtgärd kan bedömas vara oproportionerligt dyr eller inte anses rimlig att kräva sett till vad som förväntas uppnås med den. Han såg inte att det egentligen fanns några juridiska svårigheter att i lag hantera sådana bedömningar.

I uppdraget ingår också att titta på kostnadseffekter och behovet av ekonomiskt stöd till framför allt mindre näringsidkare. Han har här låtit göra en nationalekonomisk utredning som ska ingå i rapporten. Den utredningen kommer fram till att vinster och kostnader för samhället sett i ekonomiska termer troligen går jämt ut. Därmed undanröjs argument som tidigare satt käppar i hjulet att en lagstiftning mot bristande tillgänglighet skulle komma att bli för dyr. Hans Y var tveksam till att ekonomiskt stöd skulle utgå. Hans slående argument var här att det skulle kännas märkligt att utbetala ersättning för att inte diskriminera någon. Det trodde han skulle kunna innebära att ett förbud mot bristande tillgänglighet förlorade i legitimitet jämfört med övriga förbud i lagen.

Ett problem som han uppehöll sig vid och som han menade att inte Diskrimineringskommittén lämnat någon lösning på var den låsning som kan uppstå om fastighetsägaren vägrar t ex en affärsinnehavare att vidtaga tillgänglighetsåtgärder som krävs. Han kommer här att lämna förslag som löser upp denna knut och som omöjliggör för ägare till olika fastigheter att smita från sitt ansvar.

För att uppnå ett tillgängligt samhälle krävs ett aktivt förhållningssätt från en massa olika aktörer. Krav på aktiva åtgärder finns bara inom arbetslivet och utbildningsväsendet i den nya diskrimineringslagen. Det ingår inte heller i Hans Ytterbergs uppdrag att utreda behovet av aktiva åtgärder inom tillgänglighetsområdet, vilket han tyckte var en brist. Utredningen om aktiva åtgärder inom diskrimineringsområdet kommer vid årsskiftet att lämna ett slutbetänkande kanske kommer att behandla den frågan.

Inbjudna politiker uttalade sig positivt för att ett förbud mot bristande tillgänglighet införs i diskrimineringslagen. Man var medvetna om att nu råder skarpt läge och att frågan redan nu allt för länge dragits i långbänk.

Lund 2009-10-29

FöRs styrelse, gm
Lars Hagström, ordförande
 --------------------------------------------------------------------

Landsmötet 2009

FÖRBUNDET RÖRELSEHINDRADE, FöR höll den 16 oktober 2009 i Solna sitt LANDSMÖTE. I anslutning till Landsmötet anordnades ett seminarium med temat TILLGÄNGLIGHET - EN MÄNSKLIG RÄTTIGHET. På seminariet deltog Hans Ytterberg, som har Regeringens uppdrag att lämna förslag om hur underlåtenhet att vidta åtgärder mot bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning skulle kunna regleras som en form av diskriminering. Medverkade politiker var riksdagsledamöterna Maria Lundqvist-Brömster (FP), Lars Granberg(S) och Elina Linna (V).

Följande UTTALANDE antogs av Landsmötet:

Den 5 juni 2008 antog Riksdagen en samlad diskrimineringslag, utan att bristande tillgänglighet för personer med funktionshinder fanns med bland dem i lagen medtagna diskrimineringsgrunderna. Ett beslut som kändes som ett slag i ansiktet och visar upp en total brist på respekt från de makthavande politikernas sida för en enig handikapprörelses samlade krav. Det hade varit en injektion i kampen att här fått räkna hem en seger. Trots känslan av besvikelse och svek måste kampen gå vidare till dess vi har en diskrimineringslag som också gäller villkoren för människor med funktionsnedsättningar.

Från Förbundet Rörelsehindrade förväntar vi oss nu äntligen en skarp lagstiftning som tydligt och distinkt klargör att underlåtenhet att vidta åtgärder mot bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning ska betraktas som diskriminering.

Lars Hagström, ordförande

Remissvar på förslag till ny PBL-lag

Remissvar på förslag till ny PBL-lag

Yttrande över förslag till ny plan- och bygglag samt förslag till ändring i anläggningslagen. (2009-05-26, M2009/2171/R)

En svårighet med att svara på denna remiss gällande förslagen till formuleringar i lagtexten för nya Plan- och bygglagen är att inte förordningstexterna finns att studera parallellt. I det praktiska arbetet när man arbetar som sakkunnig eller som kontrollant från kommunen så används de båda verken parallellt för att visa byggherrar och arkitekter m fl på hela lagstiftningen.

Ej heller finns det en Konsekvensanalys som säger vad som egentligen menas med Tillgängligt och användbart för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga. Det hänvisas i många paragrafer till 16 kap 4§ som säger att Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur olika tekniska egenskapskrav skall vara utformade för att uppfylla lagstiftningen. Sådana föreskrifter finns till nuvarande PBL - och vi utgår från att de kommer att bli detsamma eller bättre till nya PBL.
I den gällande prop 1985/86:1 sid 493 finns följande förklaring till vad som menas med tillgänglighet och användbarhet:
"Av bestämmelserna i första stycket följer att byggnader skall vara så inrättade att bostäder, arbetslokaler och lokaler till vilka allmänheten har tillträde blir tillgängliga för och kan användas av personer som har nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga. Av bestämmelserna följer givetvis också att byggnaderna som sådana skall kunna nås. Att byggnader skall vara inrättade så att bostäder och lokaler blir tillgängliga för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga innebär att en besökande skall kunna ta sig fram. Det innebär främst krav på utformning och färgsättning av förflyttningsvägar - t. ex: ramper, korridorer, dörrar - och på en lämplig utformning av bl.a. toaletter och kapprum. Det innebär emellertid också krav på lämplig utformning och placering av strömbrytare, manöverorgan för hissar o.d. med hänsyn till bl a rullstolsbundnas och synskadades behov. Skyltar, symboler och texter skall lätt kunna upptäckas och vara lättlästa. Dörrar, glasportar och utskjutande byggnadsdelar i kommunikationsutrymmen skall utföras så att de är lätta att se och inte medför risk för olycksfall för synskadade.
Att bostäder och lokaler skall vara så inrättade att de kan användas av personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga innebär att sådana utrymmen inte bara skall vara tillgängliga för besök utan också permanent kunna brukas av sådana personer. I fråga om arbetslokaler skall således även arbetsutrymmen, pausrum etc inrättas efter handikappades behov. Vidare skall bostäder utformas på sådant sätt att de kan bli en fullvärdig bostad för den som är t.ex. rullstolsbunden eller har nedsatt orienteringsförmåga."

Förbättringar som behöver ske i utformningen av Plan- och bygglagen (PBL) jämfört med nuvarande PBL för att Tillgängligheten och användbarheten för personer med funktionsnedsättningar skall blir bättre i den byggda miljön är:
  1. att tillgängligheten och användbarheten kontrolleras redan i bygglovskedet av kommunens tjänstemän (tillkommer enl förslaget till ny PBL i 9kap 28§ 3)
  2. att totalansvaret för att lagstiftningen efterlevs ligger kvar på byggherren (enligt förslaget till ny PBL i 10 kap 4§) så att kommunen fortsättningsvis också även efter det att ett slutbesked utfärdats kan kräva ändring om nya brister upptäcks (försvagas enl förslaget till ny PBL i 10kap 34 §)
  3. att kontrollplanen ALLTID, oberoende av hur den förenklas, innehåller krav på tillgänglighet och användbarhet för personer med funktionsnedsättningar (detta måste förtydligas i 10 kap 6§ annars riskeras att funktionshinderkraven att inte finns med)
  4. att det finns kontrollansvariga till alla byggnationer annars vet vi av erfarenhet att tillgängligheten och användbarheten för personer med funktionsnedsättningar ofta blir det som undantas (i förslaget till ny PBL måste innehållet i 10 kap 9§ måste tas bort)
  5. att startbeskedet ALLTID skall innehålla att intyg av sakkunnig skall lämnas inför beslut om slutbesked gällande att byggnadens eller markens utformning överensstämmer med kraven i denna lag på tillgänglighet och användbarhet för personer med funktionsnedsättningar (i förslaget till ny PBL måste detta skrivas in i 10 kap 24§ 4)
  6. att samtliga paragrafer om tillgänglighet och användbarhet för personer med funktionsnedsättningar finns i plan- och bygglagen (förstärks enl förslaget till ny PBL i 8 kap 1§ samt 3§ 5 men försämras genom att lagparagrafen om "Enkelt avhjälpta hinder" flyttas över till Förordningen)
  7. att tydligt skilja åt vad som menas med 16 kap 3§ resp 16 kap 4§ 1 (Man nämner endast lokaler dit allmänheten har tillträde och på allmänna platser i 16 kap 3§ utan att förtydliga att man menar befintliga byggnader och allmänna platser i enlighet med jämförelsen med dagens PBL. 16 kap 4§ 1 måste kompletteras med att man avser lokaler till vilka allmänheten har tillträde, arbetslokaler och bostäder vid nybyggnad, ombyggnad eller ändring.)
  8. att Regeringen inte får utfärda föreskrifter om att kommunen i detaljplan eller områdesbestämmelse får utfärda att det inte behövs bygglov för att ändra byggnadsverk, uppföra komplementbyggnader eller andra byggnadsverk (enl förslaget till ny PBL kommer detta att tillåtas i 10 kap 2§)
  9. att man inte undantar flyttning av byggnader från kravet på tillgänglighet och användbarhet för personer med funktionsnedsättningar (får undantas enl förslaget till ny PBL i 16kap 4§ 2b)
  10. att tidsbegränsade bygglov skall uppfylla kraven på tillgänglighet och användbarhet för personer med funktionsnedsättningar (enl förslaget till ny PBL kan resultatet bli t ex ovanstående undantas pga utformningen av 9 kap 31§ 1)
  11. att inte i lagen skriva in generella möjligheter - för Regeringen eller den myndighet som Regeringen utser - att medge undantag från 8 kap. Undantag får inte ske från de i 8 kap ställda kraven på tillgänglighet och användbarhet för personer med funktionsnedsättningar. (möjligheten finns i förslaget till ny PBL i 16 kap 5§ andra stycket)
  12. att den tydliga formulering om tillgängligheten och användbarheten av byggnader som idag finns i BVF 12§ åter förs in PBL (försämrades 1995 då paragrafen överfördes från PBL 3 kap 7§ till BVF 12§)
  13. att följdkrav på icke berörda byggnadsdelar enl prop 1985/86:1 finns kvar vid ändring av byggnad och återinförs vid tillbyggnad i enlighet med PBL 1987 (försämras enl förslaget till ny PBL i 8 kap 6§ samt 8 kap 2§ 1)
  14. att det av förarbeten till nya lagen framgår helt entydigt hur man avser att tillgängligheten och användbarheten för personer med funktionsnedsättningar skall tillgodoses
  15. att kravet på att utformningar viktiga för tillgängligheten och användbarheten - även om utformningarna kan synas som små detaljer - fortsatt utgör underlag för användningsförbud eller andra sanktionsåtgärder (riskerar att försvagas enl förslaget till ny PBL i 10kap 35 och 36 §§ om inte mycket tydliga anvisningar för tolkningar görs)
  16. att byggprodukter för att få användas i byggnadsverk också skall uppfylla det tekniska egenskapskravet på tillgänglighet och användbarhet (uppfylls inte enl förslaget till ny PBL i 8 kap 17§)
  17. att länsstyrelserna och av regeringen bestämd myndighet utövar tillsyn och uppsikt i denna fråga gentemot kommunerna så att kommunerna utövar den övervakning av och meddelar de föreskifter och beslut som behövs och som PBL medger för att lagen skall efterlevas. (nuv PBL 10 kap 1§ samt 11 kap 1 § 5 - motsvaras i förslaget till ny PBL av 11 kap 5§)
  18. att Regeringen ger Boverket i uppdrag att utforma föreskrifter och råd gällande två-plansbostäder så att även dessa bostäder kan bi fullvärdiga bostäder för en permanent boende person som inte kan använda trappor. Dagens föreskrifter uppfyller på flera punkter inte sådana krav trots att den gällande propositionen för Plan- och bygglagen säger att bostäder efter enklare ändringar skall kunna bli en fullvärdig bostad för en person med rörelsenedsättningar.
Mer detaljerade synpunkter på vissa formuleringar i förslaget till ny Plan- och bygglag:
Det har framförts att det skulle ske förbättringar ur tillgänglighetssynpunkt vid revideringen av PBL. Den förbättring som tydligt framträder är att Byggnadsnämnderna skall prova efterlevnaden av lagen på denna punkt i bygglovet - förslaget till ny PBL 9 kap 28§ 3. Men samtidigt som ansvaret formellt ligger kvar på byggherren att hon/han skall se till att lagen efterlevs så läggs ansvaret i realiteten över på BN. Slutbeskedet blir det dokument som byggherren kan hänvisa till vid senare upptäckter av felaktigt utformad miljö och därmed befrias från ansvaret för lagens uppfyllande. Enligt 10 kap 34 § får byggherren ta byggnadsverket i bruk om
  1. "byggherren har visat att alla krav som gäller för åtgärderna enligt lovet, kontrollplanen, startbeskedet eller beslut om kompletterande villkor är uppfyllda OCH
  2. nämnden inte funnit skäl att ingripa enligt 11 kap."
Tillgänglighet och användbarhet för personer med funktionsnedsättningar kan vara "mindre omfattande men betydelsefulla brister, som t.ex. att det framkommer att arbeten utförts så att reglerna om tillgänglighet för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga inte uppfylls fullt ut." (prop 1993/94:1787 sid 124). När sådana brister upptäcks måste byggnadsnämnden kunna kräva att de åtgärdas inom den 10-årsgräns för rättelser som finns i förslaget till ny PBL i 11kap 38§.

Det finns liksom i gällande PBL många sanktionsåtgärder i förslaget till ny PBL, vilket är bra (kap 11). Men som vi uppfattar det kommer dessa inte att kunna användas om byggnadsnämnden gett slutbesked enligt 10 kap 34 §.

8 kap 1 § 3
Det är bra att man föreslår att man återigen skriver in kravet på att byggnader skall vara tillgängliga och användbara för personer med funktionsnedsättningar i Plan- och bygglagen. Men förutsättningen för att få byggherrar att förstå vidden av innehållet i denna text är att den tydliga formulering om tillgängligheten och användbarheten av byggnader som idag finns i BVF 12§ åter förs in PBL.

Flyttning av lag om Enkelt avhjälpta hinder
Även om en Förordning har samma tyngd vid användandet som en lag så ställer vi oss mycket undrande och ytterst kritiska till att man flyttar paragrafen om Enkelt Avhjälpta Hinder - nuvarande PBL 17 kap 21a § - från PBL till BVF. Detta kan medverka till ökad godtycklighet och kortsiktiga förändringar. En Förordning behöver ju inte passera den behandling som en lag gör genom Riksdagsbehandling utan kan snabbt ändras av Regeringen.

8 kap 6 § samt 8 kap 2 § 1:
I dagens BVF 15§ om ändring av en byggnad gäller att om det blir väsentligt förlängd brukstid eller väsentligt förändrad användning så tillkommer följdkrav på vissa delar av byggnaden som egentligen inte berörs av ändringen. I förslaget till ny lag står tydligt i 8 kap 6§ : "Vid ändring av en byggnad gäller första stycket endast i fråga om ändringen." Samma sak står i 8 kap 2§ p1. Man behöver alltså inte alls uppfylla 8 kap 5§:s krav på tillgänglighet och användbarhet som följdkrav.

I PBL som trädde ikraft 1/7 1987 gällde följdkrav gällande Tillgängligheten också vid Tillbyggnad, se prop 1985/86:1 sid 501:
"För en tillbyggnad som kräver bygglov skall alltså samma krav gälla som när en ny byggnad uppförs. Därav följer att vissa krav på tillbyggnaden kan få till följd att ändringar måste göras också i den befintliga byggnaden. En tillbyggnad skall t. ex. vara tillgänglig enligt bestämmelserna i 7 §"

Men detta krav togs bort i PBL 1995 vilket alltså var en mycket stor försämring ur Tillgänglighets- och användbarhetssynpunkt. Nu föreslår man alltså ytterligare försämringar! (Se punkt 13 ovan.)

8 kap 17 § 1:
Att en byggprodukt inte - enligt förslagets 8 kap 17§ 1 - skall behöva uppfylla de tekniska egenskapskraven som finns i 8 kap 5§ 7 för att få ingå i ett byggnadsverk är fullständigt oacceptabelt ur tillgänglighets- och användbarhetsaspekten! EN ENDA byggprodukt som fungerar dåligt för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga kan göra en hel miljö oanvändbar.

Självklart måste byggprodukterna också uppfylla detta krav. Många av de åtgärder som t ex ingår i HIN 1 som är föreskrifter och råd till PBL 17 kap 21a§ (enkelt avhjälpta hinder) har med fungerande byggprodukter att göra. Som ett exempel kan nämnas HIN 1 6§ ramp som skall ha jämn och halkfri yta, vara minst 130 cm bred och ha avåkningsskydd. Ett annat exempel från samma paragraf är "dörrmattor och skrapgaller som är tunga att passera eller medför snubbelrisk bör bytas ut eller åtgärdas på annat sätt." Ytterligare ett annat exempel från HIN 1 11§ är: "I hygienrum avsett för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga bör olämpligt placerade eller dåligt fungerande inredningsdetaljer som gör hygienrummet svåranvänt flyttas eller bytas ut." Om t ex armstöden på en handikapptoalett är av en icke fungerande typ - vilket det finns väldigt många av - kan man inte använda toaletten eftersom man inte har det stöd som är nödvändigt för att ta sig över till toalettstolen eller sitta på den med det stöd man behöver.

10 kap 36 §:
Med "icke försumbara brister" i denna paragraf utgår vi ifrån att det menas samma sak som i prop 1993/94:178 sid 123-124, alltså att användningsförbud kan utfärdas "utan oskäligt dröjsmål ta ställning till i vilken omfattning byggnaden skall få användas i avvaktan på att bristerna åtgärdats" vilket har varit till mycket stöd i arbetet som sakkunnig.

Vidare står i samma proposition:
"Av formuleringen av förutsättningarna för lämnande av slutbevis framgår att detta inte utgör någon garanti för att byggnaden eller anläggningen verkligen uppfyller alla ställda krav. Betydelsen av beviset inskränker sig till att det utgör ett kvitto på att byggherren och byggnadsnämnden är överens om att kontrollplanen följts och att det således finns anledning att anta att byggnaden uppfyller de krav som i olika avseenden ställs på den.

Andra stycket
Enligt bestämmelsen skall byggnadsnämnden, om den finner att det brister i förutsättningarna för att utfärda slutbevis, utan oskäligt dröjsmål ta ställning till i vilken omfattning byggnaden skall få användas i avvaktan på att bristerna åtgärdats. Bestämmelsen har utformats så att det föreligger en presumtion för att nämnden förbjuder användningen av byggnaden eller den del som omfattats av byggnadsåtgärderna till dess att bristerna åtgärdats. Bestämmelsen utgör ett komplement till andra ingripandemöjligheter byggnadsnämnden har mot åtgärder som strider mot PBL eller lagen om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. eller mot föreskrifter eller beslut som meddelats med stöd av dessa lagar. Det finns alltså anledning att understryka att byggnadsnämnden under pågående arbeten har möjlighet att ingripa med stöd av t.ex. 10 kap. 3 andra stycket mot arbeten som utgör fara för människors liv eller hälsa eller med att begära handräckning för att åstadkomma rättelse. Förevarande bestämmelse är utformad främst med avseende på mindre omfattande men betydelsefulla brister, som t.ex. att det framkommer att arbeten utförts så att reglerna om tillgänglighet för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga inte uppfylls fullt ut. Den är avsedd som ett effektivt och verkningsfullt påtryckningsmedel för att byggnader till alla delar skall uppfylla de krav som ställs på dem från samhällets sida.
Enligt bestämmelsen skall byggnadsnämnden ta ställning till i vilken omfattning byggnaden skall få användas. I detta uttryck ligger att förbudet både kan avse visst slag av användning och användning av viss del av en byggnad."
Om tolkningen inte skulle vara denna innebär det en mycket betydande försämring ur tillgänglighets- och användbarhetsaspekten för personer med funktionsnedsättningar.

10 kap 9§
Enligt denna paragraf skall man inte behöva ha kontrollansvariga när det gäller små ändringar i en- eller tvåbostadshus eller andra små åtgärder enligt föreskrifter som regeringen skall meddela senare. Vi har ett i stort sett för personer med rörelsenedsättningar otillgängligt och oanvändbart bostadsbestånd. Allt som byggs nytt eller ändras - både villor och flerfamiljshus - måste därför förbättras så att någon procent av bostadsbeståndet kan kallas tillgängligt och användbart. Detta innebär att det är mist lika nödvändigt som vid andra byggnader att ha en kontrollant som ser till att lagstiftningen upprätthålls också för bostäder.

Förbundet Rörelsehindrade (FöR)
Lars Hagström
ordförande, FöR

Förbundet Rörelsehindrade
c/o Lars Hagström
Sunnanväg 2 P
222 26 Lund

Kontaktperson är även:
Mai Almén
Skarpskyttevägen 12 A
226 42 Lund

Informationsblad Juli 2009

Infoblad juli 2009

Så här inför sommar och semester kan det vara läge att reflektera lite över den vår som gått och att titta lite på vad som händer i höst.

Det första man kommer att tänka på är Marschen för tillgänglighet, som framgångsrikt lyckats med att samla till demonstrationer på 25 orter liksom konsttycket att få tunga politiker från alla partier ut på banan med löften att kraftfullt arbeta för tillgänglighet. Både alliansen och den röd/gröna koalitionen har utfäst löften att otillgänglighet i lag ska klassas som diskriminering. Bara ord än så länge tänker kanske den luttrade läsaren. Tillsammans måste vi se till att de förpliktigar.

En vägvisande indikation hur allvarligt menat detta löfte är - i alla fall från alliansens sida - får vi när Hans Ytterberg i höst förväntas redovisa sitt utredningsuppdrag. Han har av Integrations- och jämställdhetsdepartementet ett uppdrag att utreda och komplettera beslutsunderlaget om bristande tillgänglighet för personer med funktionshinder som diskriminering.

Det som sedan dyker upp i minnet är den uppblossande dödshjälpsdebatten under våren, som hade en lite otäckare ton denna gång. Tidigare debatters tyngdpunkt har varit lidandets problematik. Vårens debatt med medialt tunga personer i frontlinjen har gjort sig till tolk för krav på politiska riktlinjer om vad som gör att ett barns liv ska vara värt att leva. Dock inte som en allmänmänsklig existentiell debatt om vad som krävs för att ge livet ett värde. Nej, istället har den fokuserat på kroppsliga förutsättningar för att uppå ett meningsfullt liv - läs livsduglighet - hos för tidigt födda barn. Visar inte historien att vi haft nog med debatter om livsduglighet och vad de leder till. Det vi istället behöver är en levande och engagerande debatt om vad som krävs för att vi ska få en samhällsutveckling där allas lika värde respekteras och hur vi uppnår jämlikhet och full delaktighet.

FNs konvention om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättningar skulle kunna vara ett redskap för en sådan debatt. Sedan FN antog konventionen år 2006 har Sverige ratificerat den och antagit ett fakultativt protokoll som innebär att den enskilde har möjlighet att klaga till FN:s internationella kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning om han eller hon anser att hans eller hennes rättigheter är kränkta. Konventionen och det fakultativa protokollet gäller som lag från och med den 14 januari 2009.

Därtill har Delegationen för mänskliga rättigheter lämnat förslag (SOU 2009:36) till regeringen att huvuduppgiften för att främja, skydda och övervaka kraven i konventionen ska läggas på Diskrimineringsombudsmannen. Borde inte här övervakningsuppgiften för att garantera en objektiv granskning lagts på en egen och oberoende myndighet kan man fråga sig? (FöR planerar den 23 oktober 2009 ett seminarium med temat "Tillgänglighet - En mänsklig rättighet". Till detta är både DO, Katri Linna, och Hans Ytterberg inbjudna. Se nedan.)

LSS KOMMITTÉNS BETÄNKANDE

FöR har lämnat remissvar över LSS kommitténs förslag. Vi har varit kritiska mot framförallt två av kommitténs förslag. Det ena är kopplingen mellan förslaget till enhetliga bedömningskriterier och att dessa ska leda fram till en minskning av kostnaderna för personlig assistans. Här avser kommittén att den största delen av besparingen, 2,1 miljarder kr under en 3 årsperiod, ska kunna göras. Vi är naturligtvis i sig för att behovsbedömningarna görs likvärdiga över landet. Det andra gäller förslaget om personlig service. Kommittén föreslår här att personlig service ska begränsas till 40 timmar per vecka.

En proposition kan väntas under hösten, men det är inte troligt sägs i olika uttalanden, bl a av Kenneth Johansson (C) att ett färdigt av riksdagen antagit lagförslag ligger klart förrän i januari 2011. (Hela remissvaret finns på FöRs hemsida.)

KULTURUTREDNINGEN (SOU 2009:16)

FöR har under våren fått Kulturutredningen betänkande på remiss. I vårt remissvar tvingas vi konstatera att människor med funktionsnedsättningar inte existerar i utredarnas verklighet. Målsättningen är vacker och allomfattande på plikttroget vis. "Den nationella kulturpolitiken ska, med utgångspunkt i demokrati och yttrandefrihet, bidra till samhällets utveckling genom att främja öppna gemenskaper och arenor som är tillgängliga för var och en. Den ska möjliggöra kommunikation mellan olika individer och grupper, skapa förutsättningar för kulturupplevelser och bildning samt verka för att alla ges möjlighet att fritt utveckla sina skapande förmågor." Därutöver inte ett ord om de begränsade möjligheter människor med funktionsnedsättningar har att ta del av och utöva kultur, på grund av de yttre hinder som idag begränsar eller omöjliggör detta. Man frågar sig - Varför? Är det måhända så att man slentrianmässigt faller tillbaka på det gamla ingrodda synsättet att villkoren för människor med funktionsnedsättningar kan reduceras till en fråga om handikappolitik och socialpolitisk? Men, frågar man sig, vart tog medborgarskapsperspektivet vägen? (Hela remissvaret finns på FöRs hemsida.)

VAD HÄNDER UNDER HÖSTEN - några nedslag?

LANDSMÖTE OCH SEMINARIUM på temat "Tillgänglighet - En mänsklig rättighet"

FöR planerar att hålla sitt Landsmöte fredagen den 23 oktober tillsammans med sedvanligt seminarium. Denna gång har vi för seminariet valt temat: "Tillgänglighet - En mänsklig rättighet". Plats som vanligt ABF huset i Stockholm. Inbjudna att medverka på seminariet är DO, Katri Linna samt Hans Ytterberg som har regeringens uppdrag att utreda om och i så fall hur otillgänglighet ska klassas som en form av diskriminering. Särskild kallelse och inbjudan kommer att skickas ut.

ANNAT PÅ HÖSTENS AGENDA

Ett förslag till ny plan- och bygglag samt förslag till ändring i anläggningslagen (1973:1149) har sänts ut på remiss, bl a till FöR. Svar ska lämnas till Miljödepartementet senast onsdagen den 19 augusti 2009. En proposition på LSS kommitténs betänkande förväntas komma från regeringen under hösten. Hans Ytterbergs utredning med förslag om otillgänglighet ska klassas som laglig grund för diskriminering.

ALLA ÖNSKAS EN SOLIG OCH UPPLEVELSERIK SOMMAR
Styrelsen gm
Lars Hagström, ordförande

Remissvar på kulturutredningens betänkade.

Remissvar på kulturutredningens betänkade SOU 2009:16

Betänkande SOU 2009:16. Grundanalys, Förnyelseprogram och Kulturpolitikens arkitektur av Kulturutredningen.
Förbundet Rörelsehindrade avlämnar härmed sitt remissyttrande över Kulturutredningen slutbetänkande.
Förbundet Rörelsehindrade är en intresseorganisation för människor med rörelsehinder. Värdegrunden för vårt arbete är principen om alla människors lika värde. Vårt mål är full delaktighet och jämlikhet för människor med rörelsehinder på lika villkor och i solidaritet med grupper och individer som liksom vi delar erfarenhet av ojämlikhet, diskriminering och förtryck.
För oss som lever med rörelsehinder är verkligheten ofta att vi på ett diskriminerande sätt utestängs från stora delar av dagen kulturutbud på grund av den fysiska miljöns otillgänglighet och brister i personlig och praktisk service, både vad gäller att ta del av olika kulturarrangemang och att utöva kulturaktiviteter.
Utredningens övergripande målformulering är att "Den nationella kulturpolitiken ska, med utgångspunkt i demokrati och yttrandefrihet, bidra till samhällets utveckling genom att främja öppna gemenskaper och arenor som är tillgängliga för var och en. Den ska möjliggöra kommunikation mellan olika individer och grupper, skapa förutsättningar för kulturupplevelser och bildning samt verka för att alla ges möjlighet att fritt utveckla sina skapande förmågor."
"Alla" betyder för oss, konkretiserar utredningen "... mångfald, inkluderande grupper som från olika perspektiv kan uppfattas som underprivilegierade eller marginaliserade i relation till dagens kulturpolitik".
I ett mångfaldsperspektiv ingår, enligt utredningens uppfattning, en stark betoning på strävan efter jämställdhet och jämlikhet.
Målformuleringen som utredningen antagit är en både storslagen, allomfattande och som sådan invändningsfri, men den väcker frågor som: Vilka samhällsmedborgare är det, som utredningen har identifierat "som från olika perspektiv kan uppfattas som underprivilegierade eller marginaliserade i relation till dagens kulturpolitik"? Vad tycker utredningen behöver göras för att uppnå de uppsatta målen för kulturpolitiken så att de gäller alla? På dessa frågor ger utredningen inga svar.
De begränsade möjligheter människor med funktionsnedsättningar har att ta del av och utöva kultur, på grund av de yttre hinder som idag begränsar eller omöjliggör detta nämns inte alls. Det är en tystnad som är anmärkningsvärd och oroande. Har utredningen inte sett det som sin uppgift, utan bedömt denna frågeställning villkoren för människor med funktionsnedsättningar att ta del av kulturen som en handikappolitisk och socialpolitisk fråga och därmed fört bort den från utredningen bord?
Det är från vår utgångspunkt och som medborgare inte möjligt, ja oacceptabelt, att utforma en kulturpolitik som lämnar dessa frågeställningar utan svar.
Vart tog medborgarskapsperspektivet vägen?
Lund 2009-05-18
FÖRBUNDET RÖRELSEHINDRADE (FöR)
Lars Hagström
ordförande

Ja till palliativ vård. Nej till aktiv dödshjälp.

Ja till palliativ vård. Nej till aktiv dödshjälp.

Efter häktningen av den dråpmisstänkta barnläkaren har debatten om dödshjälp blossat upp. Barnläkaren Hugo Lagercrantz skriver på DN Debatt 7.3.09 att "Konsekvenserna av häktningen blir att alla hopplösa fall måste behandlas och att intensivvårdsavdelningarna blir fullständigt blockerade."

Många inom funktionshinderrörelsen har varit nära döden vid själva förvärvandet av våra funktionsnedsättningar. Komplikationer under graviditet och/eller i samband med förlossning, sjukdom eller olyckor har hotat våra liv. Flera av oss lever tack vare återupplivningsinsatser. Och ja, vi lever med funktionsnedsättningar.

Det är med stort obehag vi tar del av den nu pågående utvecklingen i dödshjälpsfrågan. Hugo Lagercrantz kräver att kammaråklagare Elisabeth Brandt ställs till svars för att ha utfärdat häktningsordern på den misstänkta barnläkaren. Samtidigt efterlyser han tydliga riktlinjer. Vi finner det märkligt att ingen från läkarskrået tidigare framfört det skriande behovet av riktlinjer vid intensivvård av barn. Debattillfällena har varit åtskilliga och Lagercrantz skriver att många läkare har avslutat livsuppehållande respiratorbehandling om barnet bedöms bli "totalförlamat och med ytterst begränsad förmåga att kommunicera med omvärlden".

Att Hugo Lagercrantz därtill varnar för att läkare som en konsekvens av risken för att bli polisanmälda kommer att "hoppa av från intensivvårdsarbete" indikerar ytterligare att det handlande barnläkaren misstänks för är praxis. Så hur kommer det sig att det är först vid en uppmärksammad polisutredning som Hugo Lagercrantz med flera väcker frågan? Behovet av riktlinjer borde göra sig som mest påmint när läkaren står där och måste fatta och verkställa detta oåterkalleliga beslut. Dessutom är resonemanget ologiskt. Vad är det som säger att en läkare som vägrar ge vård inte skulle kunna polisanmälas?

I sin artikel uppmanar Lagercrantz Socialstyrelsen och Statens medicinetiska råd (SMER) att ta sig an arbetet med rekommendationer och riktlinjer gällande borttagande och undanhållande av livsuppehållande behandling för små barn. Han ser ett problem i att definiera mänskligt liv och framhåller möjligheten att i stället för att tala om biologiskt liv försöka utröna vad som är mänskligt liv utifrån när hon kan anses ha en själ. Observera att Lagercrantz skriver om barn som "bedöms exempelvis bli" eller "med största sannolikhet kommer att drabbas". Förmodligen för att det när det gäller små barn är väldigt svårt att utom tvivel förutsäga framtida hälsa och livskvalitet. Att därtill tro sig kunna fastställa vilka som har eller kan tänkas få en själ ter sig rent ut sagt flummigt. De facto lever flera av oss inom funktionshinderrörelsen helt andra liv än läkarna förutspådde när vi var små.

Vi inom funktionshinderrörelsen vill naturligtvis inte att läkare tvingas till livsuppehållande åtgärder i fall som verkligen är bortom hopp och där patienten plågas. Men vi anser att det är oerhört viktigt att det inte lämnas utrymme att glida i definitionen av vilka som får bedömas som räddningslösa. Vi ser en fara i att man om samhället öppnar upp för dödshjälp snart börjar tänja på gränserna så att också vissa av våra funktionsnedsättningar kan komma att betraktas som hopplösa och utgöra kriterium för att begränsa våra rättigheter till medicinska insatser. Att det föranleder inskränkningar i begreppen om vad som kan anses vara värdigt liv. Vi fruktar att en öppnare inställning till dödshjälp i förlängningen kommer att innebära att man beslutar om liv och död utifrån hur resurskrävande en människa kan tänkas bli eller är och vilken nytta samhället kan få av henne. Det synsättet skulle drabba även andra grupper i deras kontakter med vården. Till exempel äldre.
Enligt publicerade studier som Johan Frostegård, professor i medicin och överläkare vid Karolinska Institutet, för fram i en debattartikel på Newsmill är det inte smärta, utan en vilja att inte ligga andra till last som får ett fåtal människor att vilja ha dödshjälp. Studier visar också att det är vanligt att människor som uttryckt önskemål om dödshjälp senare ändrar sig.

Låt oss vända lite på frågeställningarna. Hur ska vi definiera "hopplösa fall"? Vilka blir konsekvenserna om vi öppnar upp för aktiv eutanasi i fall som avfärdas som hopplösa på så lösa och flummiga boliner som Hugo Lagercrantz för fram i sin debattartikel? Hur kan vi säkerställa att vi inte låter ekonomiska aspekter färga avgörandet om vilka som får betraktas som hopplösa?

Vi är absolut för palliativ vård men vi anser att samhället aldrig får sanktionera aktivt dödande av en människa. Inte ett barn och inte en vuxen. Vad som skett i det aktuella fallet med den lilla flickan kan vi inte uttala oss om. Men Hugo Lagercrantz resonerande kräver ett bemötande.

Vilhelm Ekensteen,
ordförande Intressegruppen för Assistansberättigade (IfA)
Anna Barsk Holmbom,
verksamhetsansvarig Intressegruppen för Assistansberättigade (IfA)
Magnus Andén,
ordförande Föreningen JAG, Jämlikhet, Assistans, Gemenskap
Gerd Andén,
ordförande Brukarkooperativet JAG
Sture Jonasson,
ordförande Kooperativet STIL, Stiftarna av Independent Living i Sverige
Jonas Franksson,
projektledare STIL
Maria Johansson,
förbundsordförande, DHR
Lars Hagström,
ordförande, Förbundet Rörelsehindrade (FöR)
Pelle Kölhed,
Förbundsordförande, Riksförbundet för Trafik-, Olycksfalls-
och Polioskadade (RTP)
Birgitta Andersson,
fd ordförande DHR samt SHIA
Emelie Felderman,
fd språkrör, Unga rörelsehindrade
Aurora Felderman,
debattör och skribent